Gustav Eriksson var namnet, med vase på min sköld.
Jag fäktades mot Kristian då I fångenskap jag föll.
Men bojorna var veka och till frihet jag var snar,
Jag färdades till Sverige och de vänner som fanns kvar.
Min fader dräpte dansken; då I Stockholm flyter blod.
Med hämnd I håg och sinne jag det illdåd så besvor.

Häare äare bragden och de orden som finns kvar:
"I fäders spår för framtids segrar"
Häare äare kungen Gustav Vasa som oss gav:
"I fäders spår för framtids seeegrar"

Farofylld var tiden; ja ett äventyr däare var.
I Dalarna jag sökte finna folk oss till försvar.
Jag gömd och dold föare dansken bland god och ondsint själ,
Förklädd I kök och lada mig det folket höllo käare.
Men till uppror däare var tvekan så mot väster gick min färd.
Väl kommen opp till sälen var dock vänner hamn I häl.

Det var Engelbrekt och Lars utifrån Kettilbo
Som jagat I mitt spåare utan rast och utan ro.
Så begynner däare den resning som oss sedan frihet gav.
Fast hårt vårt regemente, detta arvet nu ni har:
Ett språk det er förenar och ett land det enat äare.
Ett Sverige som trots strider mot framtid folket bäare.